#metoo

Jag hoppar på samma trend som alla andra med #metoo. Men kanske på ett annat sätt. Jag tycker det har ett bra syfte och alla flickor har nog alltid varit med om något som passar under denna hashtag. Dels i skolan eller ute på krogen när man blev så gammal. Men har man jobbat inom vård och omsorg så kan man oxå bli utsatt för sexuella trakasserier eller obehagliga situationer. Tillexempel uttalanden av sexuell art eller handgripligen näst intill blivit nerdragna i sängar. Och absolut är det så att vi föräldrar ska lära våra barn både pojkar och flickor att ett nej är ett nej. Och att man aldrig ska göra något som går emot den andra personens vilja.

Men jag tycker att det vi ser i media börjar likna en häxjakt på män. Tycker absolut att de som är skyldiga till de handlingar som de beskylls för och som skadat andra människor ska får stå till svars och inte förminskas. Men ska det bli trovärdigt så bör man hålla god ton från kvinnornas håll. Nu känns det som det kastas ut anklagelser till höger och vänster.

Tankar om att vara ssk och anhörig

Man hör ofta om de fel som uppstår på sjukhus. När saker händer med patienter på grund av den mänskliga faktorn. Vi som arbetar inom vården är också människor och vi är absolut inte ofelbara. Men dessa fel som går ut över patienten och dennes hälsa får verkligen inte hända. Så det är en mycket splittrad bild som jag kommer lägga fram. Dels ur ett personligt perspektiv som ssk och den reaktion man själv skulle känna om det vore ens egna anhöriga. För ett tag sedan uppdagades det att en man inom samma landsting hade avlidit efter att ha vårdats på sjukhuset, patienten hade blivit övervätskad. Man kunde läsa om detta i tidningen vinklat utifrån anhörigas berättelse. Så det är alltså inte någon patient som jag själv har haft någon kontakt med utan bara läst om händelsen i tidningen. Som medmänniska och sjuksköterska är man nu mycket glad att inte ha varit inblandad i händelsen på något sätt. Utifrån vad jag som sjuksköterska känner och verkligen hoppas att resterande av min profession också har som övertygelse är att man gör allt för att göra gott och att lindra lidande för patienten och anhöriga så gott det går. Man vill göra gott och rätt. Är övertygad om att ingen i professionen vill göra något medvetet fel.
Jag lider verkligen med både anhöriga och med den/de inblandade sjuksköterskorna. Vilken ångest och skuld dessa sjuksköterskor måste känna. Kan bara tänka mig hur illa de har och kanske fortfarande mår. Vems fel det var i just detta fallet låter jag vara osagt. Men känslan man har är att man dokumenterar hellre lite för mycket än lite för lite. Hänvisar till den aktuella doktor när man kontaktat en eller fått en ordination, just för att ha sin egna rygg fri. Att man i efterhand ska kunna se att jag har kontaktat läkaren om en patients tillstånd försämras. Eller att jag har satt ett visst dropp efter ordination av läkaren. Det är helt sjukt att man ska behöva känna och göra så. Men även att man behöver dokumentera för att kunna visa på och motivera sitt egna handlande. Varför man inte satt dropp, en kateter eller sond. Och skulle man missa att dokumentera i rätt utsträckning så kan man ge sig på att något skulle hända just denna natt eller innan man kunnat dokumenterat ordentligt.
Men samtidigt kan jag verkligen förstå anhöriga som just anhöriga till patienterna. Att dessa vill sina anhöriga det bästa. Kan sätta mig in i deras situation. Tänk om det hade varit mina barn, föräldrar eller min man som var patient. Vilka krav skulle jag ställa på vården och de som jobbar där. Frågan är hur man själv skulle handla i en situation som den ovan. Skulle man inte vilja att den som gjort det fel som lett till att den anhöriga åsamkats skador eller död skulle få något form av straff? Eller skulle man gillat läget? Tyvärr vet man inte hur man själv skulle ha reagerat om man aldrig har varit med om något liknande.  Sedan finns det anhöriga som vill anmäla personal trotts att det inte har skett något fel utan att en anhörig har avlidit trotts att en mycket god vård har givits.

Summan av kardemumman är att det är svårt att vara en god sjuksköterska. Både gentemot både de anhöriga och vården. Förutom själva vården som ges till patienten så är det av största vikt att vara en medkännande och lyhörd medmänniska gentemot anhöriga. För har man en god relation till de anhöriga så kommer vården gå smidigare, vilket i slutänden gynnar alla parter och framför allt patienten.

Mina älskade barn!

Läste Paulas blogg för några dagar sedan. Det handlade om graviditeter, eller snarare missfall. Att läsa hennes inlägg kom jag att tänka på hur jag kände för ett år sedan. När jag snabbt hade blivit gravid igen. Jag kände när jag träffade människor att jag inte riktigt vara så glad som jag verkligen vår. För det är ju verkligen en gåva att kunna bli gravid. Men som sagt så kunde jag visa fullt ut hur glad jag var. Detta beror på att när man träffar någon som inte har barn, man vet ju inte om det är ett själv valt beslut eller om det är ofrivillig barnlöshet. Där med kände jag att det var svårt för mig att visa min glädje.

Helt sjukt?

Sjukt! Det är verkligen helt sjukt! Har praktik på Kullbergska i Katrineholm just nu. Men under dessa tioveckor ska man hinna med många arbetspass, vilket i sig inte är något konstigt. Men om man blir sjuk så måste man arbeta in dessa någon annan gång, vilket känns näst intill omöjligt att hinna med då det är så mycket ändå. För gör man inte alla dessa timmar så kommer man inte bli godkänd. Visst att man kanske inte ska kunna vara sjuk i ett par veckor men när man varit sjuk två dagar och får lite halv panik för att kunna få ihop alla timmar och alla andra uppgifter. Med denna stress vad händer då tro? Jo man blir ju självklart sjuk, så typiskt! Som sagt i bland kan allt vara helt sjukt!

Hela livet just nu…

Känns som man inte hinner med något. Minst 32 timmar i vecka ska vi vara på praktikplatsen, sedan har jag åtta timmar i veckan att pendla. Sedan ska man ju hinna med man och barn. Dessutom är det massor av skoluppgifter att göra. Åtta timmar i vecka ska vi egentligen sitta. Om det bara hade varit detta så hade det kanske inte varit så stora problem. Men med tanke på att jag varit lite halvhängig hela hösten så finns inte riktigt kraften där.

Nu blir det att vila lite så jag orkar jobba till 22 ikväll!

Kullbergska vecka 36

Vad tiden går fort! Har redan gått första veckan på den tio långa praktiken. De fösta två veckorna ska jag vara på operation och uppvaket. Trivs med de jag arbetat med hitintills. Något som känns väldigt skumt men väldigt ”kul” är att jag går sätta venkatetrar i armen och koppla till dropp, även ha patienterna och deras värden under uppsikt efter operationen. Även tillreda medicin. Nästa vecka lät det som om jag skulle få vara med på operationer, ska bli riktigt intressant. Hoppas bara jag kommer palla med det, vill ju inte svimma!

Länge sedan!

Nu var det jättelänge sedan jag skrev något här! Varken haft tid eller ork, inte heller någon större inspiration. Senaste månaderna så har det mest varit jobb, plugg, barn och graviditet. Så allt annat har fått kommit längre ner på listan att göra. Men har nu tänkt ta upp bloggandet igen!

Fortsatt trevlig dag!

Veckans snackis

Veckans snackis måste helt klart vara snacket angående regeringens, Statsministers, förslag om att höja pensionsåldern till 75år istället för 65år. När man pratar om det med folk så väcker det känslor hos många. Hur ska en hårt kroppsarbetande man/kvinna orka med att jobba till 75? Man kan ju verkligen undra hur han tänker, om han över huvudtaget har gjort det. Diskussionerna kommer garanterat att fortsätta en tid till.

20120209-220117.jpg
Hur som helst så kommer jag nu att försöka sova. Godnatt!

Känns vemodigt!

Just nu känns det väldigt vemodigt. Vi ska nämligen åka och lämna in min Saab. Det är den absolut bästa bil jag har kört, funkar alltid och är grymt skön att köra, även sittkomforten kan inte någon av konkurrenterna slå. Men med tanke på att märket nu har gått i konkurs så känns det ännu mer  vemodigt. Kommer kanske aldrig mer köra en Saab någon mer gång.

2012

Nyårsaftonen har jag och min älskade blivande man firat hos min kära blivande svärmor. Har varit en trevlig kväll tillsammans med Tomas storebror Johan och mamma Eva. Med trerätters middag, gott vin och en god rysk champagne vid tolvslaget. Med tanke på att jag har varit uppe sedan strax efter halv sex i morse så kände jag att det var dags för mig att gå och lägga mig. Nu ska det bli skönt att sova!

Tänkte på en sak för en stund sedan. Känns bra att nu kunna säga att i år kommer jag bli fru Sör. Tänk att jag ska gifta mig i år. Ska även börja plugga för att bli sjuksköterska. Året som nu bara är en dryg timme gammal kommer förändra mitt liv på många sätt. Och ser verkligen fram emot dessa förändringar.

Vill bara hälsa alla läsare ett ”Gott nytt år!”