Döden i vitögat

Jag läste ett intressant inlägg hos Paula. Det handlade om döden och hennes känsla inför denna händelse som alla står inför någon gång. Hon upplever det som något hemskt som hon är livrädd för. Jag personligen känner mig inte rädd inför döden. Jag tror att detta kan bero på att jag alltid har haft döden närvarande på så naturligt sätt och inte något att vara rädd för. Det beror nog på att mina föräldrar aldrig gjort döden som något hemskt och farligt när vi kommit i kontakt med det, utan en del av livet. Men även att jag som personal inom äldreomsorg och sjukvård kommit i kontakt med relativt lugna dödsfall. Men detta innebär inte att man inte blir ledsen eller vill tänka på att nära och kära en dag kommer försvinna. Att hjärtat säger att anhöriga alltid kommer att finnas med oss medan hjärnan vet att så inte är fallet och att döden bara är en del av livet. Men att vara rädd för döden och det som eventuellt händer i livet efter detta, kan jag inte säga att jag är. Men rädsla om  att det ska hända nära och kära något finns såklart.

Men om det ändå skulle hända dem något så hoppas jag att de får en sådan sjukvård som jag ger mina egna patienter. Att ingen ska behöva ha ångest eller  smärta i livets slut, det finns läkemedel som kan lindra dessa symtom. När det gäller mina anhöriga så kommer jag kriga för att de ska få en värdig och stillsam död utan symtom. En fördel jag kanske kan ha i dessa sammanhang är att jag har en klinisk blick och kan motivera till viss medicinering. Men jag hoppas verkligen att det kommer ta lång tid innan jag måste uppleva den stora smärta och sorgen när en nära anhörig avlider.

0 Shares

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.