Festligt i dagarna tre!

Nu är det snart dags att krypa ner för att få sin skönhetssömn. Vilket kan behövas. Hela helgen har handlat om festligheter och andra trevligheter. I fredags så var jag på medicinklinikens klinikfest. Var mycket trevligt med mycket dans och endel trevliga samtal. Fick till och med ett mycket trevligt sällskap till platsen jag och maken skulle mötas upp på. Kvällen var så rolig att jag inte kom hem förrän vid 02 på natten. Under lördagen så var vi hela familjen på födelsedagsmiddag hos ett par vänner. Helt fantastisk mat men framförallt mycket trevligt umgänge. Blev mycket lek för barnen och mycket trevliga samtal för oss vuxna. Idag under eftermiddagen så var vi på 8års kalas hos min lilla guddotter tillika systerdotter. Ungarna älskar att få åka och leka med kusinerna. Kan tyvärr inte bjuda på några bilder från helgen då personerna som deltog inte givit sitt godkännande.

Nu blir det att krypa ner och försöka sova så man orkar kicka igång nästa vecka i morgon! Godnatt!

Våran söndag

Idag har det inte varit många knop här hemma. Visst har det styrts med tvättning av kläder, lite städning och annat plock. Men inga större utsvävningar. Under eftermiddagen blev det till och med en sagostund med högläsning i ca en timme. Ungarna och jag har varit ensamma i helgen så idag har vi längtat alla efter mannen i huset som varit på företagsaktiviteter under hela helgen. Så ikväll när mannen kom hem, lagom till middagen så var lyckan gjord för oss alla tre.

Nu sover resten av familjen och jag ska nog knyta mig då det är en tidig arbetsdag i morgon!

Tankar om att vara ssk och anhörig

Man hör ofta om de fel som uppstår på sjukhus. När saker händer med patienter på grund av den mänskliga faktorn. Vi som arbetar inom vården är också människor och vi är absolut inte ofelbara. Men dessa fel som går ut över patienten och dennes hälsa får verkligen inte hända. Så det är en mycket splittrad bild som jag kommer lägga fram. Dels ur ett personligt perspektiv som ssk och den reaktion man själv skulle känna om det vore ens egna anhöriga. För ett tag sedan uppdagades det att en man inom samma landsting hade avlidit efter att ha vårdats på sjukhuset, patienten hade blivit övervätskad. Man kunde läsa om detta i tidningen vinklat utifrån anhörigas berättelse. Så det är alltså inte någon patient som jag själv har haft någon kontakt med utan bara läst om händelsen i tidningen. Som medmänniska och sjuksköterska är man nu mycket glad att inte ha varit inblandad i händelsen på något sätt. Utifrån vad jag som sjuksköterska känner och verkligen hoppas att resterande av min profession också har som övertygelse är att man gör allt för att göra gott och att lindra lidande för patienten och anhöriga så gott det går. Man vill göra gott och rätt. Är övertygad om att ingen i professionen vill göra något medvetet fel.
Jag lider verkligen med både anhöriga och med den/de inblandade sjuksköterskorna. Vilken ångest och skuld dessa sjuksköterskor måste känna. Kan bara tänka mig hur illa de har och kanske fortfarande mår. Vems fel det var i just detta fallet låter jag vara osagt. Men känslan man har är att man dokumenterar hellre lite för mycket än lite för lite. Hänvisar till den aktuella doktor när man kontaktat en eller fått en ordination, just för att ha sin egna rygg fri. Att man i efterhand ska kunna se att jag har kontaktat läkaren om en patients tillstånd försämras. Eller att jag har satt ett visst dropp efter ordination av läkaren. Det är helt sjukt att man ska behöva känna och göra så. Men även att man behöver dokumentera för att kunna visa på och motivera sitt egna handlande. Varför man inte satt dropp, en kateter eller sond. Och skulle man missa att dokumentera i rätt utsträckning så kan man ge sig på att något skulle hända just denna natt eller innan man kunnat dokumenterat ordentligt.
Men samtidigt kan jag verkligen förstå anhöriga som just anhöriga till patienterna. Att dessa vill sina anhöriga det bästa. Kan sätta mig in i deras situation. Tänk om det hade varit mina barn, föräldrar eller min man som var patient. Vilka krav skulle jag ställa på vården och de som jobbar där. Frågan är hur man själv skulle handla i en situation som den ovan. Skulle man inte vilja att den som gjort det fel som lett till att den anhöriga åsamkats skador eller död skulle få något form av straff? Eller skulle man gillat läget? Tyvärr vet man inte hur man själv skulle ha reagerat om man aldrig har varit med om något liknande.  Sedan finns det anhöriga som vill anmäla personal trotts att det inte har skett något fel utan att en anhörig har avlidit trotts att en mycket god vård har givits.

Summan av kardemumman är att det är svårt att vara en god sjuksköterska. Både gentemot både de anhöriga och vården. Förutom själva vården som ges till patienten så är det av största vikt att vara en medkännande och lyhörd medmänniska gentemot anhöriga. För har man en god relation till de anhöriga så kommer vården gå smidigare, vilket i slutänden gynnar alla parter och framför allt patienten.

Helger med vänner och ensam

Förra veckan var vi hos goda vänner som har flyttat till ett nybyggt hus i ett litet samhälle utanför Kungsbacka. Var en helt underbar helg med god mat, dryck och med mycket trevligt sällskap. Under lördagseftermiddagen så åkte vi på en utflykt till en helt underbar plats i västerskogs naturreservat på särö, där vi tog eftermiddagsfikat.

Som sagt så var detta förra helgen. Denna helg blir det lugnare. Maken är med jobbet på äventyr i en annan del av landet. Så jag och barnen är ensamma hela helgen. Så jag har tagit tillvara på tiden och har klippt gräset och städat trädgården inför hösten och vintern nu på förmiddagen. Vad som händer resterande av helgen får vi se med tiden.

Livet som ssk

Efter en välbehövlig långledighet så var jag åter på jobbet nu i eftermiddags. Hela sjukhuset verkar ha en hög beläggning och vår avdelning är inte något undantag.  Så vi vet att vi har levt idag och nu efter kvällens arbetspass slut så är tröttheten total. Försöker att varva ner och koppla av  så snabbt som möjligt då klockan ringer kl 05 i morgon och att jobbet då kallar.

Godnatt!

Ser fram emot en kväll på jobbet

Halva arbetsveckan är nu genomförd. En kväll och en dag kvar, sedan en lååångledighet. Ska bli så underbart skönt. Men tillbaka till nutid. Snart är det dags att lämna ungarna på dagis och sedan röra sig mot jobbet för en jobbhelg. Känns helt ok, känns faktiskt kul. Då man jobbat på en och samma enhet så har man lite koll och då kan man göra ett bättre arbete än när man inte känner patienterna och deras behov.

Lördagens äventyr

När klockan ringde i lördags morse så ville iallafall inte jag gå upp. Men har man lovat barnen så har man. Efter frukost så packade vi ihop oss och började vår resa till utflyktsmålet. Efter ett par timmars körning så var vi äntligen framme i Vimmerby och Astrid Lindgrens värld.

Vilket är ett utflyktsmål som barnen har pratat om halva sommaren, allt sedan vi skulle ha åkt dit men att Tomas råkade ramla ner från en stege dagen innan. Dagen flöt på och vi hade en helt underbar dag med sång, teater och möten med figurerna från Astrid Lindgrens bokskatt.

Pippi, Tommy och Annika
Karlsson och Lillebror
Emil och Ida

Vi hade picknick med oss efter barnens önskemål, så det blev fikande flera gånger under dagen. Till lunch åt vi pannkaksbuffé, vilket var otroligt gott. Det blev en heldag och vi lämnade inte parken förrän vid stängning. Barnen somnade på vägen hem och när vi väl var hemma vid 19 tiden så var vi alla mycket trötta så vi somnade ganska ovaggade när det var dags för det.

Veckan så här långt

Måndagen handlade om att avsluta arbetshelgen. Så efter jobbet var jag ganska trött då förkylningen med ont i halsen och täppt redan startat. Så det blev inte så många knop den kvällen.

Tisdagen gick åt till två års besiktning av huset. Men huvud aktiviteten för mig var ett besök på Studio Gamla Stan och ett besök hos frisören Emma. Klippte av mig drygt 30 cm och ändrade färg på håret. Att ungarna inte kände igen mamma tyder väl på att det blev en jättestor förändring. Var inte bara underbart att bli fixad i håret, utan det var underbart skönt att bara kunna sitta där och njuta av det lugn som infann sig. Att få egentid i vardagen och bara bli omhändertagen var helt underbart!

Efteråt blev det en tur till mina underbara föräldrar som tog hand om barnen under tiden hos frissan. Hemma hos mamma och pappa blev det födelsedags fika då pappa fyllde år. Hembakt fikabröd och jättegod tårta gled ner.

Onsdag och torsdag hände det inte så mycket mer än jobb och markservice här hemma.

Idag däremot så startades min treledighet med att vara uppe med tuppen då Ludde, vår älskade hund, skulle till veterinären. Därefter blev det en tur till Ikea och ikanohuset i Linköping. Efter hemgång därifrån kom hantverkare och betade av lite av listan från besiktningen i tisdags. Ikväll efter att Ludde kommit hem från veterinären så har han varit hängig och trött. Men nu sover han äntligen här bredvid mig i soffan. Blir snart att sova för mig som resterande av familjen då klockan ringer tidigt då det blir äventyr för oss i morgon. Återkommer vidare om äventyret.